Sven Larsson,
av sina vänner kallad Sven Lasse, var inte bara intresserad
av idrott, han var även fackligt och politiskt aktiv.
Glasbrukets ägare satte därför honom och 10
av hans arbetskamrater på gatan och på "svarta
listan" 1912 för aktivt deltagande i en strejk.
Till och med i Norge avvisas de elva glasblåsarna när
de söker arbete där. Åtta av dem emigrerade
till Amerika och två till Tyskland. Sven Larsson är
den ende som återvänder till Sverige och måste
hanka sig fram i olika yrken i Stockholm. Sven byter efternamnet
Larsson till Linderot och finner sin tillfälliga politiska
hemvist i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans
med några andra unga revolutionärer bildar han
ungdomsklubben "Revolt".
Hans djupa rötter i den svenska arbetarklassen blir en
viktig kraftkälla för Sven så länge han
lever. I december 1914 klarar Sven Linderot sitt elddop som
politiker. Tack vare sin kampbetonade insats blir han invald
i förbundsledningen, som under Zeth Höglunds ledning
blir till en groddcell för ett nytt vänsterparti.
1923 flyttar Sven Linderot med sin fru Gerda till Luleå
och blir chefredaktör för tidningen Norrskensflamman.
Den tragiska händelsen i Ådalen 1931 berörde
honom starkt, i ett tal inför 6.000 åhörare
på Norra Bantorget i Stockholm utpekar hen regeringen
som ansvarig. Sven Linderot döms för detta till
åtta månaders straffarbete.
I december1929 väljs glasblåsaren från Rejmyre
till partiordförande i Kommunistiska partiet, ett uppdrag
han innehade till 1951. Sven Linderot blev i januari 1939
invald i riksdagens första kammare. Från första
dagen använde han med stor skicklighet denna tribun för
att offensivt redogöra för sitt partis inrikes-
och utrikespolitiska ståndpunkter.
|